Sjutton
// Gammal bild - men så får det va' //
Alltså. Något jag fasar lite för är att fylla sjutton. Detta kommer inträffa snart,
vare sig jag vill eller inte. Man kan säga att det kommer ske om nästan exakt 3 månader.
Jag har aldrig gillat att fylla år. För det första gillar jag inte "överraskningar", men det
har jag kunnat jobba på med tiden, så det är inte precis största problemet. Utan..det är
mera just varför man firar. Folk brukar titta på mig med stora ögon och förvånade
blickar som inte förstår när jag säger att jag igentligen inte borde ha fötts. Meningar
som "vill du inte leva?" "Är du inte tacksam för livet?" möts jag av.
Jo, kära folk. Visst är jag det. Det är inte så jag menar. Jag menar bara att om det inte
vore för fattigdomen i tredjevärlden så skulle jag inte sitta här idag. Jag var nog omkring
elva när jag förstod det för första gången; jag var inte planerad. Min mamma och pappa
ville inte ha ett barn. "Det bara blev så". Sedan blev min kära mor ensamstående,
gravid för första gången, och tvingades föda mig vare sig hon ville eller inte. Vem
min kära far var vet man inte. Kanske hade han redan en "fru". Kanske inte.
Kanske träffades de bara en gång. Kanske var det flera. Kanske var de
kära. Kanske inte. Ingen vet.
Men visst fattar väl jag att barn blir till lite hux flux här i Sverige också.
Att människor ligger med varandra är väl inte precis någon nyhet. Skillanden
är bara att här har man som kvinna ett val om man blir med barn. Människorna
i U-länderna har inte det. Så summan av kardemumman så är jag en avkomma
av en händelse som ägde rum för drygt 17 år sedan, vare sig det var en
kärlekshistoria, under tvång eller något annat skit så är det så.
Ibland känns det okej. Ibland känns det förjävligt. Men ja, att behöva fylla år
ger mig ibland ångest och deprimerade känslor. Jag menar vafan, varför ska man
fira den dagen mor min som födde mig, troligen låg på sjukhuset och grät i smärtor
av föda ett barn som hon ändå inte ville ha från början. Jag tror knappast jag var
längtad efter, utan snarare förtvivlad över att jag fanns i hennes kropp från början.
Och att hon inget åt det kunde göra.
Det gör hjärnan galen
Tänkt dig att vara beroende av nikotin? Att testa, och sedan bli beroende? Att röka
en cigg varje dag, men vissa dagar är du så beroende att du röker hela fem?
Du känner lyckan, livet är på topp. Att sedan vara utan cigaretter i över två månader,
är svårt. Det är jobbigt. Det känns skit. Du villl bara ha det jäkla nikotinet du inte kan
få. Men du blir tillslut av med det jäkla beroendet. Du börja leva igen utan dem.
Sedan blir det fest. Du blir erbjuden cigg, när resten feströker. Du funderar länge
om du verkligen ska. Du vill ju inte fastna i berondet igen. Men en cigg - vad kan
det göra? Jag har kontroll intalar du dig själv. Du tar ett bloss.
Things will never be the same
Idag är det precis 31 dagar sedan vårt sista sms. 1 månad. På ett sätt känns det bra;
som att det är lättare att bara släppa allt och lämna det bakom sig och gå vidare. Inget
gammalt tjafs och ingen oro. Inget "hur-ska-det-bli". Inga förväntingar. Inget hopp.
Jag tänker inte sitta och leta fel på mig själv längre. Tänka, tänka, tänka att om
jag bara vore "så" så skulle han ha gillat mig. För det handlade inte om det.
Utan bara att jag hade jävligt otur. Men en dag kommer turen - det vet jag.
Men när - det vet nog bara stjärnorna.
Det är inte förrän nu i efterhand när jag kan se hela grejen i ett annat perspektiv som
jag faktiskt inser vad jag har gjort. Att jag vågade, herregud. Det var kanske ganska
modigt gjort ändå trots allt. Och jag kommer aldrig glömma de orden;
"Men om jag vore det så skulle det helt klart var i dig" För på ett sätt räcker
de orden så jävla långt. Jag ångrar inget - utan snarare ser det som en lärdom
i livet.
Tankar.
// En favoritbild från sommaren 2014. Så mystisk och anonym i Sveriges egna natur //
Vissa saker kommer man aldrig, aldrig glömma. Så är det helt enkelt. Jag vet inte
riktigt vad jag ska skriva - skrev världens längsta inlägg igår, men publicerade det aldrig
för det blev så personligt. Men ja, det är lite äh...jobbigt just nu. Jag vill liksom bara stänga
av vissa känslor. Vissa tankar. Vissa allt. Antar att det hör ihop lite med gymnasieångesten,
att man liksom ska släppa taget - gå vidare - och aldrig mer tillbaks. 9:an var ett intensivt
- men också ett väldigt fantastiskt år.
Omega var liksom Omega. Och inget kommer kunna ersätta de minnen jag har från grundskolan.
Alla hade sin roll i klassen, och alla bidrog till klassen med sin lilla del xP Som när klassen bestämde
sig för att installera Walama på varje mac-dator, eller som när vi valde att gå ifrån läraran på
vandringsdagen, eller när vi lyckades skriva ut 100 exemplar av Kim Jong Un och klistra upp
över hela skolan!? Eller alla kortspel vi har spelat ihop, eller våra hysteriska "klassråd" där
vi skulle komma på olika ideer till att tjäna in pengar till en klassresa, och vi slutligen hade disco för
alla småungar. Eller all fotboll och bollspel som har spelats i klassrummet så fort läraren lämnade
klassrummet - och alla lampor och takplattor som har halvt gått sönder pga. det. Och hur vi klassen
i klassen hjälpts åt att i stress försöka rätta till ordningen igen innan läraren kom tillbaka igen.
Ja, mycket gjordes under läsåret 2013/2014.
Men en sak är säker: Hur enformigt det än var att leva utan någon parallellklass, eller hur "osocial"
vår klass var jämfört med vissa andra skolor, så måste jag ändå säga att jag älskade Omega.
Jag är superduperglad att jag tillhörde den klassen, och nu är det dags att move on.
// Två bilder från klassresan. Tyvärr inte alla Omegas - men de flesta av oss iallafall //
Han stör min inre frid...
Ligger på balkongen och läser. Och givetvis då får jag sms. Hatar mig själv för att jag blir så...
såå...Hyper? Speedad? Glad? Ja, nått händer iallafall. Nått som inte borde hända. Enligt mig
iallafall. Jag borde kunna motså den...den glädjen. Det ruset i kroppen. Det är fan inte hälsosamt,
att känna så. Ändå gör jag det. Och jag önskar så att jag kunde kämpa emot; att jag kunde
bestämma, bestämma något så enkelt som att jag inte skulle vara kär längre, för det
vore så mycket bättre.
Framtid
// Foto: Gammal redigerad arkivbild //
Jag är sån som ofta grubblar över saker. På sistone har jag tänk mycket på vad
livet egentligen innebär. Vissa säger att livet är kort, medan andra menar att det är
långt, och man bör njuta av det så gott det går. Jag vet inte om det är för att jag kommit
inte någon slags "tonårsfas" där ens tänkande börjar bli lite mera nyanserat, och man börjar tänka
mera på framtiden. Läste det på någon typisk info-sida att det finns någon fas där i slutet av tonåren
där hjärnan utvecklas mera och de flesta börjar tänka mera på sånt som framtid,
egna beslut osv.
Jag tänker ofta att det är så mycket jag vill uppleva. Så mycket jag vill med mitt liv.
Fast samtidigt blir jag så sjukt orolig för hur det ska gå. Hur fan ska jag klara mig? Kommer allt
lösa sig? Kommmer det ordna sig? Nu börjar jag snart gymnsiet och det känns verkligen som en
"ny dörr" som ska öppnas. Det ska bli spännande, och jag är jätte taggad. Men vad händer
efter det liksom? Då ska man typ börja jobba. Eller, ja, kanske plugga vidare också för den delen.
Har räknar ut att jag som är född i februari kommer att fylla 18 redan i 2:an. Myndig. Oherregud.
Det får mig att tänka på att jag en dag ska flytta hemifrån. Skaffa mig ett eget liv. Jaha. Tanken
skrämmer mig, fast den frestar också. Är för tillfället ganska trött på liv. Trött på att
vara instängd.
Mamma och pappa har berättat att de tågluffade massa Europa när de var yngre. Det är
något jag också verkligen skulle vilja uppleva. RESA. SE VÄRLDEN. Känns som jag har sett
alldeles för lite. Haha, har dessutom knappt något geografiskt minne; fråga mig var t.ex
Portugal ligger - och jag har ingen aning alls, inte ens vilka länder som är deras grannar. xP
Nää. Resa är något jag hoppas få uppleva i en snar framtid. Och få mer perspektiv på
livet tror jag. Sen hoppas jag att jag att kommer träffa mer intressanta människor,
särskillt nu när jag ska "börja om på nytt". Få känna gemenskapen, glädjen
och skrattet. Ha kul. Leva livet som det är.
13.06.14
// Mystisk arkivbild //
Fredag den 13 juni. Första dagen på sommarlovet. Cyklade med V, G och F till en sjö och badade.
Vi stannade även på triumfglass på vägen dit och köpte fyra stora glassar. Det var mysigt. Lite
tyst stämning kanske. Som V sa - vi får nog öva lite på det.
Men kul att det blev av iallafall. Detta året har ju varit jävligt skruvat mellan oss fyra xD
Men jaooo, jävligt roligt också om ni frågar mig. Ibland funderar jag på hur året - 9:an -
skulle ha blivit om det inte blev så. Typiskt jag att grubbla på sånt.
Så var det jag har grubblat och i evigheter sagt
Idag var en av de största dagarna i mitt liv. Jag sa det. Jag sa något som jag aldrig hade sagt tidigare.
Inte till någon. Men någon gång måste ju bli första gången. 16 och 71 dagar gammal.
Just nu är det massa känslor som vimlar omkring. Jag känner en lättnad att ha berättat,
glädje av att det gick så bra - bättre än förväntat - men samtigt vilar väl någon liten
form av oro och besvikelser på min axel. Även om den är betydligt liten. Allt på en gång är ju
riktigt förvirrande. Samtidigt är jag så jävla tacksam, tacksam att han lyssnade, tacksam att han
tog det så bra, tacksam att han överhuvudtaget finns. Jag citerar som jag sa; "jag är bara
lycklig att du är med mig, se här sitter vi på en bänk och solen skiner". "Jag är lycklig
sålänge du är lycklig". För det är sant.
Val av yrke
Bild från insta - drömyrke "webbdesigner"
Thihi. Alltså nu är det inte så mycket kvar av 9:an. 2 månader!? Och näsan
inga "hela" skolveckor. Ärligt talat känns det jätte konstigt. Kommer fortfarande
ihåg den där första dagen då jag skulle börja F1:an (förskoleklassen). Jag var en pytteliten
tjej i klänning med rak lugg och axellångt hår. Jag var livrädd för att vara ensam och jätte orolig
när mamma och pappa skulle "lämna" mig i den nya okända skolmiljön. Min pappa fick t.o.m
sitta på skolan den första veckan, för jag vågade inte vara där själv.
Iallafall satt jag och tänkte på att det faktiskt inte alls är långt kvar tills jag är vuxen!?
Vuxen, herregud. Då ska man jobba. Jobba - jobba med vadå? Låt oss säga om 10
år, som är ungefär lika lång tid som jag har gått i grundskolan, hur kommer mitt liv se ut då?
Jag har ingen jävla aning. Som det är nu är jag lite sugen på något åt webbdesign hållet.
Kanske Art Director eller Grafisk formgivare. Men ingen vet säkert. Tror även något "socialt"
som typ socionom eller psykolog-liknande skulle passa mig. Har alltid gillat att prata med
människor om t.ex perspektiv, känslor och sånt. Fast oftast då på lite filosofiskt vis.
Fast om man ska jobba med något så psykiskt krävande gäller det att man är stark;
och framförallt ha egenskapen att kunna växla mellan jobb och inte jobb. Och
det vet jag inte om jag skulle vara så bra på.
12.03.14
Alltså k ä r l e k är så hiiiimla komplicerat! Fast det vet väl alla som har varit kära
någon gång? It's not easy. Dessutom tar det upp massa av ens tid med allt tänkande.
Jag vet vad jag känner innerst inne, men jag vet också att det är så jävla omöjligt.
Ändå blir jag så lycklig när jag ser honom. Han är som en drog, en drog jag aldrig
kan få nog ut av. Fast det skulle liksom aldrig funka. Jag menar, det går inte, vad ser han
hos mig? Ett troll med lila hår?? Vi har inte ens samma intressen. Inget gemensamt.
Ändå är jag som i trans. I trans, av honom.
09.03.14
Börjar få lite ordning på allt nu, hehe. Eller ja, jag hoppas det. Man vet ju aldrig.
Nu i helgen har jag mest vilat ut. Inte gjort en jäkla läxskitjävel. Dock så har veckan
varit rätt tuff faktiskt. Fick en ångest-attack igår. Jätte kul, ha, ha, ha.
Sen har jag även färgat om mitt hår mörklila med några ljusare slingor. Och så har
jag även börjat med lite smink och eyelashes. Jag har även grubblat lite på hur jag vill
att mitt liv ska vara. Vem vill jag vara? Hur vill jag vara? Hur är jag nu?
Nee, nu ska jag gå och göra något vettigt. Typ som att äta chokad.
Har fortfarande kvar choklad sedan min flösifest 8')
Ett evigt spel
dlibvikra
uppochned och dit och hit. Har inte ens nämnt tisdags. För jag vet inte vad jag ska
skriva. Det är tomt. I sinnet. Andra verkade haft kul iallfall. Är glad för deras skull.
Nu snackades det massa om vi ska få egenom en bal också, okej, mest
tjejerna som vill det, men vi får se. Jag orkar inte riktigt tänka på det just nu.
I tisdag var det iallafall som slutet. Jag tänkte "fine, I will move on",
sen blev det lite mera komplicerat än så i fredags och jag bara känner "ta mig här ifrån, snälla!"
"Rädda mig!" Det är lite som ett spel. Ett schackspel - med massa rutor. Man vet inte vad nästa
drag ska bli, och man måste tänka i massamassa steg. När som helst kan man trampa på fel
ruta och falla ner i graven.
24.02.14
Idag har vi dansat. I en gympasal. Med massa andra. Foxtrot, bugg och vals.
För ca ett halvår tänkte att jag nog inte ens skulle gå alls. Men med tiden ändrade
jag mig. Alla kunde väl inte vara proffs ändå? Och det blev bra. Jättebra.
Ett texutdrag
"Det är var helt sjukt. Men det gick bra tillslut. Hela dagen har hon viljat skrika ut;
"Såg ni!?" "Vi dansade faktiskt bugg, och även den fula ankungen lyckades!" "Den
fula ankungen fick någon att dansa med!" "Och inte vem som helst heller; någon
hon ville dansa med." Inte ens när "E" bara: "Nej jag tar en paus tyvärr",
eftersom han inte ville dansa med henne, tog hon inte åt sig. Hon ville inte ens dansa
med honom, men eftersom hon skulle hoppa ett snäpp och han stod där så var
hon tvingad. Men att stå sjäv en stund ensam var inget. För det fanns andra
som ville dansa, en annan som inte tackade nej. En annan som faktiskt bjöd upp
henne mot slutet också. Med leendet på läpparna. För hon duger. Hon duger precis
som hon är. Och har rätt att vara lycklig hon också.
Och hon fann lyckan där i hans händer."
Eva och Adam tv-serien
vad som än händer. Man kan varken "spola tillbaka" som på ett gammalt kassettband - eller
framåt för den delen heller. Allt är så mystiskt med tiden.
Antar att mina tankar rullade in på tiden just för jag precis såg klart sista långfilmen om
"Eva och Adam". Har drogat hela tv-serien hela veckan. Har alltid gillat ungomsfilmer,
gillar filmer som faktiskt är "realistiska" och utspelar sig i ett vanligt samhälle. Sen är ju
k ä r l e k mitt favvo-ämne. Det har jag nog också gillat sen jag var typ 5.
Men iallafall så är Adam och Eva tv-serien väldigt gammal (men ändå ganska mordern;
ungdomarna då och nu skiljer det sig knappast mycket på förutom att ingen har iphone eller datorer x)
Blev därför även tvungen att "googla" på hur skådisarna såg ut idag. Och jisses. De är ju typ runt
30 och har familj och barn!? Serien spelades in ungefär när jag föddes. Men efter att ha slängts in
i själva handlingen känns det som om de borde vara så små och gulliga i verkligheten också?
Dessutom får jag lite panik över att tiden bara tickar på. Känns som jag håller på att bli
gammal. När jag var liten tyckte jag alltid att "stora barn" (tonåringar), var så himla spännande!
Nu är jag ju inte last gammal, men ändå känns det eeevigheter sedan jag var 12 och skulle börja
6:an - på "högstadiet" precis som Adam och Eva i första filmen.
Fast det är ju snart 4 år sedan jag fyllde 12!? Allvaligt?? Då längtade jag bara efter
att bli 13 - så jag kunde bli en "riktig" tonåring...För om exakt två veckor fyller jag 16 år.
Det är 14 dagar. Hjälp! 16 år räcker. Vill inte bli äldre. Vill vara ung föralltid. Har ju inte ens
hunnit med allt ännu. Önskar man kunde stanna tiden; bara för en stund iallafall.
Bilderna kommer ursprungligen från google24.12.13
Drömde en dröm i natt. Om det sjuka, maktfulla som finns i mitt huvud bland alla hjärnceller.
Jag kommer bli galen innan jag dör. Så är det bara. Livet är ont. Men ändå lever jag det.
Och det tackar jag universum för. För när jag blickar tillbaka och ser allting gott;
- leendet på läpparna, skrattet, och den där rösten, då vägrar jag ge upp.
Jag vägrar låta något eller någon stå ivägen. För jag ska fram,
bli den jag vill vara och vara den jag är.
Hon förvandlades till en hatisk kvinna
"JAG HATAR IDROTTEN", jag undrar hur många gånger dessa orden har
ekat i mitt huvud? Visste ni att fram till år 5, var jag knappt med på idrotten alls?
Det är inte det att jag inte gillar att röra på mig. Att "träna". Det är snarare det
att jag inte tycker om att träna när andra ser på. Att känna pressen.
Typ som lekar. Jag hatar lekar också. Ni vet när man var små? Då gick man oftast på kalas,
fick godispåse och var glad. Man lekte lekar och hade skoj. Andra barn gjorde det.
Men inte jag. Vi fick tacka nej till massa kalas, för jag tyckte inte det var kul. Det
vara bara jobbigt, osäkert och pressande.
Jag har aldrig varit tjejen som t.ex dansar loss på dansstopp. Tar för sig,
vill tävla, vill vinna. Att testa "nya" saker är nog inte heller min grej.
Det är då jag får ångest. Det är otroligt svårt att förklara, men det blir typ
svart. Tankar som att jag inte klarar det, att jag klumpig, ful, och dålig ekar
i mitt huvud. Att jag inte är som alla andra. Ångesten består 99,9 % av
att klandra sig. Det är tyvärr så för min del.
***
Jag orkar inte dra hela storyn en gång till, men jag kan säga att
jag hamnde i en typiskt sådan situation idag. Men skillanden från andra gånger är
att jag blev jävligt arg. Förbannad. Och det märktes både av mig själv och min
omgivning. Det är INTE mitt fel att jag mår dåligt. Det är DU, DITT fel att jag mår dåligt.
Jag ska inte krympa ihop till den lilla flickan som bara gråter och gråter. Jag ska inte
skämmas över att jag gråter, för det är fan DU som ska skämmas över att jag gråter!?
För att det är ju DU som har fått mig att känna mig så värdelös.
Det handlar om att inte ta på sig skulden. Inte älta samma gammal visor om
och om igen, att jag är dålig och värdelös. Att skjuta ifrån sig problemet, att bli arg.
Att visa det. Att inte ta ut ondskan på sig själv.
Livet är inte alltid på topp - men det är okej
Har varit lite deppig de senaste veckorna när det gäller skolan. Så idag kändes det bra att hitta på
något helt annat. Åkte till stan och träffade finaste Vera. Har saknat henne massor. Vi är lika,
fast ändå olika. That's good I think. Vi fikade och hade kul. Köpte lite nödvändiga grejer som
skosulor, tandgrejer och hårinpackning. Det är bra det också.
Gymnasiet
Yeah. Snart är denna dagen över! Har varit på gymnasiemässan idag med klassen,
och jäklar...Alltså jag vet inte vad jag ska läsa! Eller lite kött på benen fick man allt,
just nu står det mellan om jag vill gå på en skola med 2300 elever eller en med ca 500?
Men vem vet, kanske ångrar mig helt sen, och tar en helt annan. Dock känns inte
gymnasievalet som "mitt-livs-viktigaste-val". I do what I want, ingen stress och press liksom.
Ska läsa något jag vill, och sedan plugga vidare på högskolan, och då vet jag förhoppningsvis
mera vad jag vill. Återkommer med mera information senare. Ska troligen besöka mässan
imån igen!
Jag är rädd för kärlek
Kärlek är så komplicerat. Så komplicerat. Så komplicerat.
Jag skulle säga att jag varit kär två gånger i mitt liv totalt. Sen har det väl alltid funnits folk
jag funnit attraktiva. Men inte mer än så. Fast jag förnekar det alltid, för mig, för alla.
Jag tänker alltid att det finns så många andra. Bättre.Tjejer. Varför skulle någon ens gilla mig?
Jag är rädd för att vara så naiv och blåögd, tro massa som sen blir skit. Sen har jag fått för
mig att man måste vara så jäkla lika också, ha samma hårfärg, gilla samma saker, gilla
samma kakor. Fast det är sick. För i vilka förhållanden tycker man exakt samma sak?
Ser likadana ut?
Sen tror jag alltid att folk kommer tycka massa, visst man ska skita i vad andra tycker,
och göra det man själv vill - något jag brukar vara hyfsat bra på - men när det kommer
till kärlek kan jag knappt andas. Jag vill inte att folk ska tycka och tänka "Hur kan hon gilla
honom" "De är är ju inte ens lika" "Är han bara ihop henne för att vara snäll?", om jag berättar.
Jag är nästan mera rädd för vad andra ska tycka än vad han ska tycka om jag säger
att jag gillar honom.
Jag-gillar-inte-det-här-jag-fick-veta-idag...
