Sjutton
// Gammal bild - men så får det va' //
Alltså. Något jag fasar lite för är att fylla sjutton. Detta kommer inträffa snart,
vare sig jag vill eller inte. Man kan säga att det kommer ske om nästan exakt 3 månader.
Jag har aldrig gillat att fylla år. För det första gillar jag inte "överraskningar", men det
har jag kunnat jobba på med tiden, så det är inte precis största problemet. Utan..det är
mera just varför man firar. Folk brukar titta på mig med stora ögon och förvånade
blickar som inte förstår när jag säger att jag igentligen inte borde ha fötts. Meningar
som "vill du inte leva?" "Är du inte tacksam för livet?" möts jag av.
Jo, kära folk. Visst är jag det. Det är inte så jag menar. Jag menar bara att om det inte
vore för fattigdomen i tredjevärlden så skulle jag inte sitta här idag. Jag var nog omkring
elva när jag förstod det för första gången; jag var inte planerad. Min mamma och pappa
ville inte ha ett barn. "Det bara blev så". Sedan blev min kära mor ensamstående,
gravid för första gången, och tvingades föda mig vare sig hon ville eller inte. Vem
min kära far var vet man inte. Kanske hade han redan en "fru". Kanske inte.
Kanske träffades de bara en gång. Kanske var det flera. Kanske var de
kära. Kanske inte. Ingen vet.
Men visst fattar väl jag att barn blir till lite hux flux här i Sverige också.
Att människor ligger med varandra är väl inte precis någon nyhet. Skillanden
är bara att här har man som kvinna ett val om man blir med barn. Människorna
i U-länderna har inte det. Så summan av kardemumman så är jag en avkomma
av en händelse som ägde rum för drygt 17 år sedan, vare sig det var en
kärlekshistoria, under tvång eller något annat skit så är det så.
Ibland känns det okej. Ibland känns det förjävligt. Men ja, att behöva fylla år
ger mig ibland ångest och deprimerade känslor. Jag menar vafan, varför ska man
fira den dagen mor min som födde mig, troligen låg på sjukhuset och grät i smärtor
av föda ett barn som hon ändå inte ville ha från början. Jag tror knappast jag var
längtad efter, utan snarare förtvivlad över att jag fanns i hennes kropp från början.
Och att hon inget åt det kunde göra.
