I'll walk along this road no matter where it takes me
SItter och tänker på allt jag vill göra innan jag dör. Det är så mycket.
I'll walk along this road
no matter where it takes me
no matter where it takes me
Känns som typiskt jag. Kanske ska tatuera in det när jag bli äldre.
Om jag vågar.
My thoughts about what happens after death
Idag hade vi klassens daaag. Alla klasser på högstadiet har det varje
år, på samma gamla dag, hahaha. Två dagar innan skolavslutningen.
Hela klassen stack iaf. till Bergsjön, badade och hade skoj!
Sen stack jag och Matte hem till mig, låg på studsmattan i solen och talade
om allt mellan himmelen och jorden. Jag tror faktiskt vi låg där över två timmar,
vi funderade på vad som händer efter döden, vilka teorier som är mest sanna,
jordens skapelser, livets mening och mycket annat. Mycket intresant.
Matte: Vad tror du händer efter döden?
Jag: Alltså jag har min egna teori. Jag tror att det blir som du vet,
när man sover? Och inte drömmer något. Men är inte medveten om det.
Så tror jag det är efter döden också. Visst skulle det vara trevligt om man kom till typ
Nangijala som i Bröderna Lejonhjärta, men jag tror på detta för det känns som om
det passar till frågan om man vänder på den; "Vad var du
innan du föddes"?
Matte tyckte mina teorier lät bra, det är kul att bara tänka - meningen är inte man ska
övertala den andre att man har rätt, utan man bara resonerar och tänker tillsammans.
I just wanted to write something.
When I was younger...I always wished to be someone else. I have always been a
different girl with different personality. One of my problem is that I am thinking
so much. It's a good and a bad thing, I think.
Maybe mightn't exactly who I want to be yet. But I think I am going on the
right way, to find my self. Life is complicated - but always worth to live.
Sometimes it's good to be a girl
Tjohosan! Snart är veckan slut.
Yey! Imån är det fredag, vi ska tydligen ha den klassiska "simningen" på
badhuset. Känner inte alls för det, så jag ska inte vara med, ha! Har redan simmat 800 meter
förra terminen + livräddning, och har man gjort det en gång behöver man inte göra det igen står
det i läroplanen. Fast vi gör det visst varje termin ändå för de som "missade" förra gången.
Well, well ibland har man faktiskt fördelar att födas som tjej. Jag behövde bara säga;
"Äh..jag ska inte vara med i morgon" så får jag ett "okej". Det behövs ingen mera förklaring,
för läraren tror ju givetvis att jag har min period, men inte våga säga det pinsamma ordet x)
Ha!
Jajaj, måste ändå vara där och kolla på när alla andra simmar men än sen. Kan
ta med lite plugg så får jag lite mindre i helgen att göra.
Hejdå sålänge
Wish I was stronger
Goddagens människor!
Yey, I got a problem...Right now I don't know what will to do.
Såhär ser det hela ut; Jag har visst lovat att jag ska vara med på en träff på söndag.
Alltså först var vi 6 stycken taggade, sen blev vi plötsligt 3 och nu är vi bara 2.
Och grejen är jag inte bara ska vara delaktig, jag ska hålla hela grejen också. Japp.
Grattis. Varför jag har sådan hääär lust att ringa och säga att jag är sjuk är för att;
** 1. Det kommer vara massa folk som jag inte känner, som är några år äldre än jag.
** 2. Alexandra hoppade av, jag finner ändå en trygghet med att vara med henne
för att hon är bra på att prata // köra på så allt blir fine.
** 3. Jag vet inte exakt vad som ska hända, och har en känsla att jag kommer
skämma ut mig själv på antingen det ena eller det andra sättet.
Fast jag kan inte hoppa av, för det vore jävligt elakt mot August och alla andra.
Och väldigt töntigt faktiskt. För jag fixar detta, eller?? Man kan ju alltid hoppas.
Det här med inte har hamna rätt
Hej människor.
Idag var vi med skolan, eller ja, en del av klassen på en rättegång i Tingsrätten.
Väldigt intressant, vi jobbar nämligen med området "lag och rätt" just nu. På rättegången
jag gick på var det väldigt ung kille som var åtalad. Nått år äldre än jag själv, kanske 17-18 år
ungefär. Det var väldigt intressant och lärorikt, men även väldigt tragiskt. Alltså, man känner ju
sig ledsen över att han har hamnat så fel i livet, det är ju fan synd om killen. Fast nu var det
också ganska lätt se det ur en sådan vinkel, för han hade inte "skadat" någon personligen, han
hade utsatt personer för fara genom att köra olagligt med bil, alldeles för snabbt, utan körkort
+ tagit drogen "cannabis". Sen var även anklagad för snatteri av färgburkar i en butik ( då också
påverkad), samt kört olagligt med bil en ännu en gång. Jag menar givetvis inte att det är
"ursäkt" bara för det, det är jätte allvarligt, och kunde ha gått illa som helst. Men ja,
ni fattar nog vad jag menar. Det finns väl en anledning till varför man tar droger,
eller? Mår man verkligen bra inom sig från början då tror ni? Ja det kan grubbla på.
Ja det var mycket det. Hans mamma var med under rättegången, och man såg hur
hon torkade sina rinnande tårar. Måste vara hemskt jobbigt för både henne och honom.
Tänk att sitta där och se sin son, och höra hur åklagaren räknar upp alla x-antal, brott
han är anklagad för, alla lagar som han då har brutit mot . Usch. Jag undrar vad mamman
tänkte om oss, hoppas verkligen hon inte trodde att vi var "dömande, och såg henne som
skitmamma som inte uppfostrat sin son bättre.." Jag vet ju inte vad de andra i min grupp tänkte,
men jag såg det verkligen inte så. Snarare att hon var en fin mor, som valde att vara med
på rättegången.
Kan tillägga att jag med min jobbande hjärna hade stor lust att gå fram
till henne efter slutet och säga något i stil med; "Jag tror inte människor föds onda,
vi begår bara dåliga handlingar. Det gör alla, vissa mer eller mindre" "V" är ingen
ond människa.
Fast jag gjorde förstås inte det, insåg att jag kanske skulle låta som någon
slags Gud om jag sa så, och hon kanske bara skulle börja gråta ännu mera.
Citat; "I öknen möte vi oss själva.."
HejHej!
Jag fick verkligen cred för mitt lilla tal igår! Vi övade nämligen allihopa för
första gången att säga/läsa våra tal inför varandra i mick. Väldigt skönt faktiskt,
att jag lyckades, folk tyckte det lät jätte bra. Det är väldigt intressant att även de som
kanske inte skulle komma på tanken att skriva något sådant filosofisk tal själva, verkligen
är så fascinerande av mitt tal och hur jag tänker. Hur de tar in mina ord med stora ögon.
Jag citerar vad en tjej sa; "Wooow, men det lät ju jätte bra! Verkligen poetiskt,
det ju dig och dina texter det kommer stå i tidningen om i framtiden.."
En annan sa; "Jag brukar liksom aldrig ligga i sängen och bara tänka på vad livet
innebär, utan jag brukar typ kolla facebook eller hålla på med mobilen. Asså jag
har liksom aldrig gjort det, brukar du göra det?"
Sen sa även Tobias, en av konfa-ledarna, att jag hade bra text, innan jag vandrade
ut ur kyrkar, så nu hoppas vi bara resten av folket som kommer på lördag också
tycker det.
❤ Love is always love ❤
Jag satt och drömde och grubblade över ämnet kärleken.
Love is always love, liksom. Jag skulle nog säga att jag är en väldigt "romatisk"
person av mig. Har alltid gillat romantik i t.ex filmer och inte minst böcker ❤
Det är väldigt svårt att få mig intresserad av en bok utan romatik, faktiskt. Påminner
mig om den där "klassikern" som jag tvingades läsa i skolan, den var helt romantik-lös
och skittråkig. (schyy, schyy, men jag läste ärligt talat inte ens ut hela, xD)
I alla fall, jag är väl inte den ända som drömmer om kärleken i framtiden
right? Haha, de gör väl de flesta någon gång men tänk: man ska hitta en person
som man passar bra ihop med, och som man tycker om skitmycket, och som
tycker om en själv lika mycket tillbaks. HUR LÄTT ÄR DET?!
För vissa är det lätt, andra inte. Själv är jag väl en typisk person som är sådär
halvsvår. Alltså jag har svårt att se mig själv med den typiska ideal-killen.
Ni vet killen antingen brinner för någon sport, eller är allmänt spontan, eller en
"typiska-killen-som-kan-få-vem-som-helst.". Hmm, jag ser nog mer mig
med en mera filosofisk kille, eftertänksam, och varför inte udda?
När det gäller utseende har jag väl inte precis några krav direkt. Klickar vi,
lär vi göra det för vi vill och tycker samma saker och inte för hur vi ser ut, men ja,
jag skulle faktiskt kunna erkänna att jag personligen har en tendens att falla för killar
med långt hår. Sällan man ser killar med en tofs, men ja, jag tycker det sjukt snyggt iaf.
Sen har har jag även en tendens att falla för killar som snarare är gängliga en "biffiga
och vältränade". Så slutsats; Utskiljer mig väl från det idealiska.
Planeringsmöte
Hej, har precis varit på ett kära CISV-möte, planering faktiskt.
Gryyyymt, var lite osäker innan, men det 100 gånger bättre en vad
ev. hade föreställt mig. Vi var faktiskt bara 3 stycken med mig + tidigare 2 tidigare
ledare. Vårat ämne blev tillslut fokus på jämställdhet, samt diskriminering mot kvinnor.
Mycket intressant, fick faktiskt ta mig en rejält funderare hur jag sjäv resonerar i min hjärna.
Insåg nämligen att jag har lättare för att, vad ska man säga, hålla med/se upp/acceptera
när det gäller att t.ex en kille bryter mot de manliga normerna än när en kvinna gör det.
På ett sätt i alla fall.
Kan inte sätta fingret på varför, om det bara en personlig åsikt, eller om jag
faktiskt resonerar och tänker "orättvist". Jag blir galen på mig själv och mitt
grubblande ibland. Aldrig blir man klok på det.
2 maj 2013
Hemma! Yey ^.^
Solen skiner, och det är varmt ute så det räcker med tights, shorts och skinnjacka.
Dagen har gått ganska snabbt faktiskt, jag träffade Catarina i morse, det var äcklig mat i skolan,
äter det mesta men inte pyttipanna, sen hade vi bild och SO på eftermiddagen. Chill.
Sen kommer vi till det vi kan kalla "dagens händelse" - det var nämligt en kille i 4:an,
som påpekade att jag är så kort, så jag inte kan få alla jobb i framtiden. Vilka jobb man
behövde vara länge för, visste han dock inte. Stackars lilla barn, tänker man bara, livet handlar
inte om att få åka allt på Lisseberg O.o (Ärligt talat har jag faktiskt längden precis, så jag får
faktiskt åka allt, men med min höjdsräck finner jag ändå inte lyckan i det så det spelar ingen roll..)
Men tillbaka till ämnet; Jag syftar på att det så tråkigt att vissa människor har en sådan skev bild
av världen. Åker du t.ex till Filippinerna så lovar jag att du kommer hitta männsikor som ännu
kortare än jag till och med. Människor är olika, både inuti och utanpå, that's it. Vi är unika.
Livet är inte rättvist; är det ens det efter döden?
Istället för att dra igenom min vanliga no special vardag, så tänkte jag ta upp ett annat
ämne som just nu har fastnat i huvudet. Nämligen döden. Två döden informationer
på en timme; första, mamma hade sett en artikel i tidningen om någon 18-årig tjej som
dog av p-piller. Äckligt, chansen är typ 2-3 på miljonen av alla som äter, men ändå läskigt.
R.I.P Felicia :(
Fast de är väl egentligen ingen stor nyhet "så", folk dör hela tiden av olika orsaker. Det jag
menar är att hela livet är en ända stor risk. Det finns typ risker i allt. Jag brukar tänka att hela
livet är som ett stort "val". Du väljer och bör tänka efter, men du lever o andra sidan bara
en gång. Man kan inte veta när livet tar slut, sometime it just do it, who knows when.
Andra dödsgrejen; Vår granne är sjuk. Vi känner inte honom och hans fru så väl,
men vi såg honom idag ute i trädgrården. Han så trött ut, skramligt, man ville bara går fram
och ge honom en kram. Han har leukemi - blodcancer, och mamma säger att nog snart kommer
att gå vidare. Varför är det så? Jag minns när jag var typ 12 och sålde majlblommor;
Han köpte 2 av mig. Så snällt gjort.
Livet är inte rättvist det vet alla, men det gör ont. Jag önskar jag kunde göra
något för att rädda hans (och Felicias's) liv - men vad fan finns det att
göra?
Grubbel, grubbel, grubbel
Grubbel-inlägg om människan som varelser.
Hittade detta inlägget från 2011 på YOHIO's blogg. Må min ande säga.
Tänker ofta på att människan är en så konstig varelser. Vi föds, och sen växer vi upp och
blir något. Diktator, mördare, mobbare eller whatever. Små bebisar, små oskyldiga barn har vi alla varit.
För jag tror inte på att människor föds "onda" - då vore deras liv för meningslöst. Även om det skulle vara
så mycket enklare att säga det "han/hon föddes ond" "Det var bestämt att han/hon skulleutsätta dessa människorna för sån skada". Så tror jag istället på att människan bara begår onda handlingar. MEN
givetvis är det ingen ursäkt, det är jätte hemskt. Jag tror på att hur man växer upp, hur miljön påverkar,
hur andra runt omkring påverkar, är en stor del av hur själva människan sen resonerar och tänker.
Men jag tror även att vi föds med olika förutsättningar, vissa har lättare att känna t.ex empati;
alltså hur andra männniskor känner.
18 mars 2013
Just nu sitter jag och käkar frukt. Denna veckan är en så kallade "soft" vecka - för vi har "prao".
Själv hamnade jag på en förskola, kanske inte mitt första var, men vart lite sent ute tyvärr.
Ville helst vara så svt, men de tog tydligen inte emot prao-elever just i år,
så får hoppas på 2014.
Dagen började iaf, med att vi skulle gå till skogen. Jag som inte hade
blivit förvarnad hade inte bästa kläderna precis, nylonstrumpbyxor
i 1 timmars blåst. Mina händer var så kalla att man knappt kunde röra dem
efter den där timmen, haha. Men jag pratade med många av barnen, och
fascinerades av hur glada de är. Barn är barn. Tina, en tjej med ursprung från
Irak, vart extra förtjust i mig. Hon är så söt, hon berättade om att hon kunde
två språk och att hon ofta reser dit. Så ropade en annan unge "jag är från USA"
"jag kan engelska, min pappa är där ifrån."
Jag tänker - så enkelt ändå.
Tänk om livet kunde förbli så för alltid? Att det största problemet är att någon
Tänk om livet kunde förbli så för alltid? Att det största problemet är att någon
tar ens pinne, och man surar i 3 sekunder och sen är allt bra igen. Nej, så enkelt är
det inte. För sen ska allt annat dyka upp, rasism, kränkningar, fördomar osv.
Det svårt att tänka sig att "diktatorn"en gång i tiden har varit en sån liten oskyldig
prick på jorden. För alla har vi ändå varit små eller hur? Men jag tror, att det är redan
här vi måste göra en förändring för att ändra våran värld. Om vi ska lyckas.
Fina minnen jag har av lärare/andra människor..
***Jag är 7 år och går i 1:an. Jag strår i hallen och skriker.
Jag har satt på mig en randig tröja, lila kjol och strumpyxor som det är ränder och
fjärilar på. Mor min, säger att jag inte får att de kläderna, jag blir galen. Hon säger att de
inte passar ihop, att de ser ut som glass, ketchup, & potatis tillsammans. Jag fattar inte vad hon
menar, jag älskar alla de här kläderna, varför kan man inte ha dessa på sig tillsammans?
Mamma hämtar en enfärgad lila tröja, och jag åker till skolan med den. Jag är skitsur,
den lila tröjan är så ful.
***Jag går i 2:an. Vårt bord har precis fått gå och hämta mat.
Det är potatismos - pulvermos och korv. Jag hatar pluvermoset, det smakar så äckligt.
Vår gammalmodiga lärare som tycker att alla barn ska smaka på allt "man måste smaka
flera gånger för att veta om man gillar det eller inte, och lära sig att äta allt". Hon lägger upp mat
till alla barnen, jag säger att jag inte vill ha potatismos, men hon lägger ändå en klick på min talrik
och säger "du kan smaka lite". Jag blir förbannad, jag minns faktiskt inte om jag slängde talriken i
golvet (men jag hoppas att jag gjorde det), men jag minns iaf. att jag springer
iväg och vägrar äta någonting. Tills min favoritlärare kommer och säger att jag
inte behöver smaka på det äckliga moset.
***Jag går på fritids. Vi har en typisk lärare som är livrädd för baciller och
tror att ingen unge kan lägga upp mat själv, fast vi faktiskt är 10 år.
Hon har hadskar på sig och säger "att det blir bättre om jag serverar",
Haha ni kan ju gissa, jag vägrar som vanligt. Varför för inte jag ta min mat själv?
Det är ju som ska äta den. Skit tant.
***Nu hoppar jag lite i tiden***
Jag paroar på ett bibbliotek i sjätte klass. De tar ett kort på mig,
som de sedan skriver ut och sätter upp på kylskåpet. Problemet är bara att jag inte är nöjd med
den där bilden. Jag ser asful ut på den, och vill verkligen inte ha den uppsatt och visad
för allmänheten. Jag säger det, men de bara skrattar. Fast det slutar ändå med att när mamma
hämtar mig för dagen så står vi och krånglar med en ny bild, för jag har fått min vilja egenom.
Men det är rätt, för som jag minns det ville jag inte ens vara med på bilden
från början, utan de bara "kolla hit" och tog en. Så jag blev väldigt "överraskad"
när de hade skrivit ut den och satt upp den, för en sak jag verkligen ogillar för
er som inte visste det - så är det överraskningar.
***Nu går jag i sjuan istället. Vi har den typiska "tystläsning" i
25 minuter, dvs då hela klassen ska sitta tysta och läsa en skönlitteratur bok.
Jag gillar egentligen att läsa, men jag är inte sugen på att läsa just då. Och jag ogillar stort att
någon har bestämt att alla måste läsa. Därför bestämmer jag mig för att bara sitta och glo och
göra nothing. Men min icke favoritlärare (vi går liksom inte ihop, jag tycker hon provocerar genom
att försöka bestäma ect) kommer fram till mitt bord och säger; "Men Towa, du måste göra något,
du är i skolan, läs nu boken". Jag säger att den är tråkig, och jag inte vill läsa. Då säger hon att jag
måste göra något annat. Jag vägrar (såklart), jag tänker fan inte ge mig, hon ska inte få makten att
bestämma, jag gör fan det jag vill. Hon blir "sur" och säger nått i stil med "hormoner", och jag får
lust att skrika åt henne att hon är jävla kärring och att jag hatar henne, och massa andra grejer.
Jag är sur hela resten av skoldagen. I år har jag dock försökt vara trevlig mot henne, det
är ju tyvärr inte jag som sätter betygen, så jag förlorar bara på att inte vara det.
Bara tankar..
Tjoho. Jag vet inte vad jag ska skriva. Idag fick jag veta att en kompis
inte mår så bra - vilket jag tog väldigt hårt. Det är så hemskt, jag blir så arg.
För vad är det för jävla samhälle vi lever i? Hur många ungdomar är det egentligen
som mår dålig? Jaàdu, statistiken är nog inte låg direkt låg. All press, all ångest,
alla krav för att vara lycklig och räcka till. Att må dålig behöver ju inte handla om
man att rent av måste vara "deprimerad", utan det räcker väl med att man tänker
lite för mycket på vad äter, på hur man ser ut, på om poängen på matte-provet
verkligen var tillräckligt bra ect. Hur står vi ut? Nej, precis, det gör vi inte alltid.
Och för att gå över till mig själv så kan jag säga att det är FÖRSTA GÅNGEN på
riktig länge, som jag känner mig riktigt jävla stark. Visst har jag mina depp-dagar
jag också, men absolut inte som förr. Jag bestämde mig vid nyår att 2013 skulle
blir riktigt jävla bra. För tidigare har jag varit så vilsen, men vilken tonåring är
inte det liksom? Ha, när jag ser tillbaka på de senaste 6 år i livet så vill jag nästan skratta.
När jag var mellan 9-12 år tänkte jag extremt mycket på mitt biologiska arv, familj och bakgrund.
Då var jag mest ledsen för det. Sen när jag blev riktig "tonåring", alltså 13, har jag varit
mest utseendefixerad, frågat mig 1000 gånger varför jag inte får se ut som "alla andra",
växa, bli lång, "föddes snygg" osv. Och nu är jag då 15. Och äntligen känns det lite bättre.
Visst finns det onda tankarna fortfarande kvar någonstans "om jag inte får vara lång,
kan jag iaf. få vara smal?""Jag är så misslyckad" "Jag orkar inte"."Jag vill
inte vara här längre, jag passar inte in". MEN jag tänker vinna, vinna över dem.
Jag är jag, och jag är fan unik, och jag tänker inte hamna under ytan igen.
Jag ska klara det, vinna, bli lycklig som den jag är. ❤
Inspiration av Seike
Hej på er människor där ute.
Jag kan börja med att säga att önskar att jag möjligheten, tiden och orken att skriva mera
om mina tankar & åsikter som ständigt finns med mig i mitt huvud. Jag är nämligen en person som
hmm, tja, hur ska man säga - tänker väldigt mycket. Tänker och grubblar. Lär man känna mig riktigt
väl tror jag att man märker det väldigt tydligt. Min psykolog sa faktiskt efter typ andra gången
vi sågs; "Towa, du verkar vara en person som har väldigt mycker tankar, är det så?"
- Jo, så är det, och så har det alltid varit. Men tillbaka till ämnet. Jag och satt läste
på Seike's blogg (påtal om det så undrar jag varför det är så få killar som bloggar?
Tycker personligen att det är sjukt intressant att läsa just bloggar av killar,
känns som om man får en annan bild än den man hade förut.)
Iaf. Seike hade lagt upp denna videon på sin blogg och ställt sig frågan om
tjejer och killar kan vara endast kompisar utan ha någon attraktiv kraft som
brinner mellan dem. Själv tycker jag det soklart, jag menar herregud, folk lägger så mycket tid
på att det SKA vara "en kille & en tjej", då är det kääärlek & attraktion. Men eftersom det är 2013 så
vet vi att det lika gärna kan vara så att kärleken och attraktionen uppstår mellan två av samma kön,
så då måste vi väl kunna vända på det också och säga att killar och tjejer
kan vara endast kompisar? Mjoo, enligt mig så borde det gå.
En annan tanke som har salgit mig är att jag verkligen hoppas på att under min livstid kommer
media kunna tänka sig att variera sig lite mera när det gäller bl.a olika sexuella läggningar och
olika könsroller i samhället. Börjar bli ganska trött och irriterad på den där "sexiga" tjejen
i reklamen som väntlar på sin "manliga" man med skägg och magrutor.
Blir tröttsamt i längden eftersom det inte är så världen ser ut.
Vem fan är det som styr denna värld?
Jag funderar mycket. Mycket på allt. Varför är jag här? Varför blev jag till? Varför, varför, varför? Man väljer inte
livet, utan det är slumpen som ger dig
det liv du får. Om du ens får ett. Du väljer inte om du ska födas i den rikaste familj som har allt, eller om du ska födas i familjen som knappt har råd till mat och bor på gatan. Du väljer inte om du ska födas med en funktionsnedsättning,
eller ej, det är också slumpen. Du väljer inte vilka föräldrar du ska få, där hänger allt också på tur. Men vem är det då som styr denna orättvisa värld? Ja, det kan man fråga sig, dag ut, dag in. Precis som många andra har jag också tänkt; "jag drog nitlotten i livet." "Den som ingen vill ha."
För jag hatar henne. För jag hatar honom. För jag hatar det de gjorde. Ibland är jag ändå tacksam utan deras handlingar skulle jag inte vara i livet. Fast vänta lite...Vem vet jag kanske skulle vara i livet ändå, fast i annan kropp o ögon? Det vet vi inte, och kommer aldrig få veta det heller. Kanske bäst det. Fast ibland kan jag inte låta bli hoppas på att det hade blivit så.
